23 Juni, 21.25
OH, vart ska en man med många tankar börja med sin redovisning av dessa? Många fantastiska tänkare har genom tiderna brottats med samma problem, och få, men kända har lyckats! Ska jag vara en av dessa? Jag hävdar inte att jag är en av denna handfull mästare av tanke, men med viss blyghet hävdar att kapaciteten i denna hjärnbalk inte bara är utav ondo.
Så vart ska jag då börja min återberättelse av dagen? I början är mest logiskt, och för gemene man lättast att följa. Jag ska med min största ansträngning göra mitt bästa för att återberätta dygnets händelser och tankar.
I tidig morgontimma blev jag väckt av min kompanjon Nilsy Läderskugga. Det är naturligtvis inte hans dopnamn, men när man som oss spenderar långa tomma timmar i en tunna, hur komfortabel den än må vara, tvingas man av barnasinnet innom sig att spela verkligheten ett spratt. Det som då skulle vara ett bevis för utomstående i normala situationer att vi vara utom våra sinnen, bevarar just dessa sinnen i denna ytterst onormala situation. Denna gång njöt vi lugnt av att “döpa” (inget agg mot den konventionella kristna metoden) varandra till lustiga efternamn, efter ett parti dam och ett glas likör.
Nils påtalade mitt namn mycket tydligt och skakade mig vänligt men bestämt i axlarna. När jag slitit mig från sömnens ibland farliga skuggor och kommit till mina sinnens fulla bruk såg jag vad min gode vän såg. En råtta. En stor svart råtta på uppskattningsvis över kilot kom simmandes mot oss i morgonbrisens sömniga vågsvall. Vad jag kan dra mig till minnes från mina studier i “Stora gnagare och saker som lever under vattnet” som jag strategiskt förfriskade minnet med innan denna resa, var detta en väldigt vanlig typ av råtta som vanligtvis lever i smuliga områden längst den sydamerikanska kusten.
Det är inte ovanligt att den ibland simmade ut till havs för att dö. Dessa är oftast lortiga och till bristningsgränsen fyllde med otaliga spännande sjukdommar. Min kompanjon måste också ha kastat en öga i tidigare nämna studier, för omedelbart utbrast han, nästan i falsett; “Vi äro för fan nära land, ellerhur gammelskänkan?!”.
Varför han tillade mitt ytterst ovanliga smeknamn gammelskänkan, som härstammar från en tid då jag arbetade i en chark vid en värmländsk jourbutik, förstår jag än vid denna timme icke. En förklaring är att han vid denna sol och med dennes ypperliga torrkake intag led av besvärlig vätskebrist.
Hans tidiga glädjetjut följdes snarast av våra gemensamma djupa suckar. För vad betyder dock land för oss. Vad betyder land – som för geneme man, för ärlig sockenbo, betyder både liv, bröd och familj – för oss? Vi som en gång blev dömda att som ofrälse flyta på denna ocean av misströsthet och rastlöshet. Vi som en gång blev beordrade av stora herrar med höga hattar och luftiga frisyrer att bygga oss denna farkost som skulle förse oss med livsont och härbärge, tills den dag då vi kunde återvända med ospillen kruka och fylld motsolsbok.
Denna kruka och denna omtalade bok må vara en my av mången variant. En sägnen som gått vidare från by till skrå. Från skrå till socken. Och mellan boskapen växte sanningen. En sanning som vi idag är dömda att söka till vårat spillna blod har motbevisat denna korrupta vetenskap!
Vi hjälpte denna trötta, men ändå rundlagde gnagare upp på vårat flytdon. Den uppträdde sig ytterst civiliserat och lugnt. För vad som inför en kvinna skulle skapa omod och misströst skapade inför undertäcknad med sällskap en atmosfär av gemenskaphet och kärlek. Han, precis som vi var en utstött, en på jakt efter en verklighet som alltid befinner sig suddig längsmed horisonten. Hans oroliga pip fyllde oss med en känsla av att vara behövda. Efter månader lämnade åt enbart varandra, våra ägodelar och inte minst våra egna tankar, nedtäcknade på fuktskadade papyrusrullar, som denna, så blev detta besök en påhälsning som skulle svetsa sig in som ett minne i våra själar för evigt!
När vi väl hade tillagat råttan och slickat ren dess ben från de sista saftiga safter som fanns kvar, var vi nog så lyckliga som vi kan bli på denna resa. En sådan kulinarisk tillfredstälelse har vi sällan upplevt innan. Jag själv, glömde mitt behov av att alltid blanda tre hekto socker i min föda – och Nilsy sneglade inte ens mot hans etui med fuktåtskilda kex.
Tyvärr hade vår plötsliga infall för kokkonster fått oss att överse det faktum att vi färdas i en farkost gjord av trä och plast! Lägerelden hade svikit vårat förtroende och nästan bränt upp ett hål rakt genom botten. Som tur är har vi självklart dubbla bottnar med förvaringsutrymmen och ballast inunder, men detta faktum hindrade inte det salta vattnet att sakta sippra upp mellan plankorna. Långsamt, nästan i takt med de lugna vågorna såg vi hur vår älskade och hatade tunna fylldes med vatten!
Nilsy, kvicktänk som han alltid är rotade genast fram vårat sista och mest exklusiva paket av trolldeg. Han rullade långsamt och målmedvetet en näve deg åt gången till långa korvar, mycket likt maskar som man ibland kan hitta i tarmarna hos djur man dödar. Omsorgsfullt och nästan på ett blygsamt vis placerade denna solida gentleman från arbetarklassen trolldegskorvarna längs plankspringorna. Sedan lättade han sin välkända kraftiga cigarr från de tunna men ändå manliga läpparna som åter igen fuktades av en pigg och vaken tunga. Med hjälp av denna tobaksrulle som våra vänner i öster en gång gav liv åt brände han degen till en hård och bestämd yta! Än en gång var dagen, tunnan och inte minst våra liv räddade. Den största förlusten var rottingmöblerna vars hårda och bestämda strån hade blivit mjuka och sårbara av det bitska saltvatten som hittat sin väg in. Det känns tungt, men kanske får vi nu en anledning att möblera om, sett från det positiva synsätt vi egentligen borde livnära oss på.
Nu när det nästan skymning, och dagens strapatser har sannerligen satt sina spår. Nilsy sitter vid sitt hörn och gnager högljutt på vad jag tror är en tistel. Var han får dessa goda mellanmål ifrån har jag ännu än inte listat ut. Att fråga rakt fram vore en skympf mot våran vänskap och skulle direkt tolkas som en misstro mot honom som person. Det är inte mina avsikter. Men jag är sugen. Jag ska ta tillfället i akt att snabbt se över hans personliga packning som han strategiskt har instoppat i sin chiffoné vid nyligen föreslagna omöblering. Detta vid en ny dag, efter en frisk gryning.
Godnatt. -M.H.