Under ett saneringsarbete i Nilsys lägenhet hittades dessa dagboksanteckningar i köksväggen. Åren av matrester och mögel som trängt in i väggarna har satt sina spår, men vi gör vårat bästa att tyda texterna. Även om det blir lätt sporadiskt…
25 september, 23.11 – senare samma kväll:
Jag börjar bli orolig. Orolig och oerhört arg. I snart ett dygn har han oavbrutet läst högt ur en fransk dagstidning som vi av misstag fick med oss från våra nya vänner på flotten. Redan efter två timmars läsande började han annars outömmliga källa av saliv sina och smackandet påbörjades. Han börjar se obarmhärtigt oattraktiv ut med sina växande sår omkring mungiporna.
Det är bara en tidsfråga innan de blir infekterade och variga i denna nästan outhärdliga värme, och otillagade kost. Jag har provat ett putta till honom med en lång pinne som flöt förbi, men jag är rädd att bara öka hans vrede och återigen upprepa samma händelsegång som jag i tidigare inlägg beskrivit.
Det skulle vara högst olyckligt då sytråden har tagit slut, och nya sår inte kan stängas och skyddas från denna ocean av baciller och olika arter av blodälskande sjöfåglar. Varför vi ens tog med oss fåglarna från början övergår mitt förstånd!
Denna resa har antingen förmörkat eller öppnat upp mina sinnen. Jag vet inte. Vad kan man lita på längre? Inte nils, igår ljög han om sin mors ålder igen. Onödig vetskap härute måhända, men jag måste veta om mitt ressällskap är att lita på eller inte.
Närsomhelst kan han lustigt och hastigt slita itu den redan fuktiga och, i matrialet, utmattade tidning som han så länge har funnit njutning i, för att bringa mig skada och oro! Mitt medvetande klarar snart inte mer, jag känner att jag måste svimma!
Åhnej, nu börjar han lösa korsordet med vår sista förpackning vattenfärg! Galenskap!
- Herr M.H.